Klockan 12 stod maten på bordet. Fem minuter senare trycktes dörrhandtaget ned och målarmästaren stegade in. Alla dagar. I ur och skur. Hon satte fram lättmjölken först när han bänkat sig och slog sig sedan ned mittemot honom redo att lyssna om han ville berätta något.
Det här var den önskvärda vardagen som lunkade i jämn takt. Hon visste hur dagen skulle genomföras och på kvällen, efter den lilla promenaden runt kvarteret, kunde hon bocka av ännu en dag. Ännu en dag utan oset av sprit, utan smädelser och hån. Det kunde egentligen komma vilken dag som helst nu. Ju närmare helgen och lördag klockan 12 desto större risk. Det var oftast henne det var fel på, men det kunde lika gärna drabba barn och barnbarn. Av den godmodige och skrattlystne mannen, den som hon gifte sig med en gång för länge sedan fanns dessa stunder ingenting kvar. Ögonen blev elaka. Till och med doften förändrades. Orden som drattade ur honom var smockfulla av ironi och sarkasmer. Det var bäst att försöka hålla sig undan. Han var aldrig våldsam, men ord kan göra lika stor skada.
Ord kan aldrig skylas över, tas tillbaka eller glömmas.Kränkande ord från någon man älskar tills döden skiljer en åt, samlas precis under huden och ligger där och skaver för evig tid. Han visste det, ändå måste han uppsöka förnedringen och friheten i ruset. Hon visste det också. De behövde varandra och vardagen. Vardagen var frälsningen i från ondo. De älskade varandra tills döden skiljde dem åt. Och lite till.