Kylan kändes inte längre. Hans nakna och utmärglade kropp låg på en loppig filtsnutt direkt på den halvfrusna marken. Leriga vattenpölar höll på att få sin kristallspegel. Det borde ha varit kallt, tänkte han förvånat. Runt honom låg potatisknölar. Han åt dem med ögonen och det härjade ansiktet lystes upp av ett belåtet flin. Han hade lyckats organisera några potatisar. I kväll skulle Daniel inte behöva somna hungrig. Han tog en potatis. Lade den mot kinden. Sträva upphöjda fläckar var utspridda över den lena ytan. Han kände sig ovanligt lätt om hjärtat. Snart skulle potatisen lägga sig som bomull i magen. Snart. Han måste bara vila lite först.
Det var då rymden tog honom i sin famn. Han svävade. Snirkliga, ålderdomliga melodislingor vaggade honom långsamt. Så lätt allt blev. Potatisen rullade ur hans hand. Var det farfars fiol som spelade? Så sällsamt vackert. Det kom som en stöt i bröstet. En suck, han blundade och tänkte:Jag vaknar aldrig mer. Och Kanaans land, vem bryr sig om det?
