Landsväg i novembermörker. Jag skulle egentligen bara hämta min bil efter 9000-milservice. I stället blev det en resa tillbaka i tiden. Till då när landsväg i mörker betydde att jag var antingen på väg till jobbet på kirurgen, eller på väg hem. Båda riktningarna gjorde mig till mig. Jag kunde andas när folk chockade ner, fick hjärtstillestånd eller blev psykotiska. Jag kunde faktiskt andas till och med när människor hade feber. Och jag kunde andas de gånger jag träffade på status epilepticus.
Faktum är att jag nog andades bättre just de gångerna.
Det var då. Tolv år har passerat. Nu är det nu. Förutsättningarna är annorlunda. Jag kan aldrig gå tillbaka till ett vanligt liv. Önskar det inte heller, det skulle innebära att Herr Nilsson, Lillebror och Lillasyster inte fanns här.
