Hon var glad och beskäftig, assistenten på specialistvårdsenheten. Kanske lite för glad och beskäftig. Vi å andra sidan hade en dryg sinuit, en stark Polenresa och många extremt stökiga nätter i bagaget. Att fråga men inte lyssna på svaret. Det gör när man är livrädd för tystnaden i ett rum. När man inte är van vid den djupa ordlösa kommunikationen. Den som innefattar alla de sensoriska sinnena och som faktiskt kräver total koncentration. När man använder orden som en sköld mot osäkerheten. Då studsar frågan om vilken färg stolen har som en gummiboll mellan väggarna.
Så lätt är det att kränka en tolvåring med expressiv språkstörning. Så lätt är det att förminska kämparnas konung. Utan att egentligen förstå att man gör fel. Han som har ett utvecklingsregister som spänner mellan tidig barndom och uråldrig visdom. Han som kämpar varje stund med att förmedla sina tankar och viljor.
Onformulerad till "Är stolen röd? " när han kunde svarat med ja eller nej hade hjälpt till att bevara lite värdighet, men vilken annan tolvåring ställer man sådana frågor till?
