Ögonen var blanka och det ljusblå glittret borta. Det var smärta och ånger som tog all plats. Han hade varit här förr. Han hade vitkalkat hela den förbaskade kyrkan, hängandes i rep och stegar. Målarlärling. Det var här han blev förnedrad och kränkt i djupet av sin tonårssjäl. Han lät det ske. Det skamliga och lite spännande kroppsliga utnyttjandet. Hon var äldre och gift med målarmästaren, den ofelbare. Men han lät det hända utan att våga stå upp för sin själ och kropp. Dessa två ville inte detsamma och de skulle aldrig mer komma i balans utan ruset. Det gjorde ont att se, detta ras ner i minnen och självförakt. Han tittade på mig, genom mjällbeströdda glasögon och sa:
Lilla Christina, det är så mycket jag ångrar och så mycket jag ville gjort annorlunda. Han klappade mig på kinden och stirrade tyst på kyrkan.
Så kom gråten som en stilla bön om förlåtelse. Jag tog hans hand i min. Den såg ung ut. Kall och mjuk.
Kom Morfar, nu åker vi hem!