Förlåt, men jag måste få fortsätta drömma. Jag är trött. Kärnbränslet slut och för varje gång blir det lite svårare att hitta tillbaka till drömmen. Galenskapen bor granne med drömmen. Galenskapen är jag inte intresserad av. I drömmen bor hoppet, längtan och strategier att nå målet. I drömmen rör jag mig vackert, inte klumpigt haltande som nu. I drömmen finns det plats för reparationer. Kan man laga en ensam och osynlig Lillebror? Kan man täppa till ett svart hål innan det slukar allt? Jag hoppas det. Jag hoppas på drömmen om en sommar med pastellteckning. Drömmen om att kunna bygga kroppen stark, smidig och smärtfri trots att gymmet fick monteras ned till fördel för Lillebrors behov av ett eget kryp-in. Drömmen om solvarm jord, en spade, potatis och blåbär. Om rosenrabatter och Blomsterbönor. Drömmen om huset vid havet. Måsar som skriker, tappade glasstrutar och övergivna badkläder. Men störst är drömmen om lyckliga barn. Att kunna skydda dem från allt som gör ont utan att ta i från dem det som är livet. Att våga se sig om och komma tillbaka. Se dem växa fria och starka med hjärtan som oceaner och skinn på näsan. Först måste jag laga Lillebror, förhindra att han blir en ilsken och missförstådd liten figur med ledsna ögon.
❤️❤️❤️