Ett blekt men starkt Mamma-hjärtas funderingar och tankar om livet, vardagen och kampen. Om det vackra och det fula. Om glädjen och sorgen. Om det onormala som blivit normalt. Och om kärleken.
Det är månaden Maj som skriver sitt namn med vissnande körsbärsblommor, krispiga boklöv och skir äppelblom. Nu liksom då, för statare och herremän. Det finns en sörjande och förfallen huskropp halvvägs till staden. Grå och fönsterlös hukar den alldeles vid landsvägen. Vet man om den hinner man precis skymta den mellan träden när man susar förbi. Jag känner den och kan aldrig passera utan att försöka se lite bättre. Kanske se den som den såg ut förr. Min farfar, statarungen, levde där en gång i början av 1900-talet. Han trängdes med sina systrar och bröder i den lilla stugan vid bergets fot. Gamla frukträd ett stycke bort, där kalasade säkert statarbarnen. Nu är det endast älgar och fåglar som vill äta de små sura frukterna. Och jag äter med ögonen bilden av ett stycke släkthistoria som håller på att ätas upp av tiden.
