Jag blev väckt av mitt barns omsorg och kärlek men han blev kvar. Arkebuserad i en stad som han kallat sin. Och jag tänkte med gråten gnagande i hjärtat: jag lämnade dig kvar!
Du ska binda dessa ord som ett tecken på din arm.....
I det gränsland som kallas dröm, blir någon annans verklighet min. En liten varm, mjuk hand klappar mig på kinden och en orolig röst frågar varför mamma gråter. Jag kramar henne hårt och säger inget alls. Jag kunde inte berätta om mannen på andra sidan sömnen. Den ortodoxa juden som stod där stolt och vacker, omringad av uniformerade män. Hans nakna fötter alldeles intill en lång rad av kroppar. Kroppar som levde nyss. Nu var han ensam kvar. Ensam bland hånflinande militärer. De skrattade när de tvingade honom att rada upp sina gettosyskon på gatan. Han bar dem ömt och lade varsamt ned dem på den hårda marken. Nu stod han där och bara väntade. Som en bild ur Gamla testamentet. Han tittade på mig och sa:" Du får mitt minne, men gå nu. Det här får inget lyckligt slut."