De fogade sig i att bli samhällets bottenskrap. I november fogade de sig i uppröjningen efter den folkliga vreden. De såg tyst på när folk fördes bort. De lämnade i från sig det lilla av värde som fanns i enrummaren tre trappor upp, över gården. I slutet av december omfattade förbuden tom rätten att äga en brevduva..... Hon var lika ilsken som hennes hår rött. Han stoppade hennes häftiga utfall och höll om henne tills hon inte längre orkade skälla eller gråta. Han sjöng för henne och strök långsamt över hennes huvud. "-Min egen älskade tokiga lilla judinna, det blir bra nu. Vi har alltid varandra. Det kan de aldrig ta i från oss.....och jag är ju renrasig". Han blinkade lurigt åt henne. Då log hon och kände sig eländig och ovärdig hans kärlek. Han hade säkert rätt den här gången också.
En morgon bufflade de sig in. Fyra stabila karlar i uniform. Folkets fienden, Judinnan och Rasskändaren var inte längre välkomna här.
På gatan stod grannarna, några hade uppriktigt ledsna ögon men de allra flesta glodde med öppet förakt och sensatonslystnad ångande ut näsborrarna. Den tjocka Elsa tog ett steg fram. Strök sitt flottiga hår bakom örat och spottade henne rakt i ansiktet. "- Jedem das Seine!" Orden riktigt fräste på tungan och hon hånlog medan hon upprepade meningen. "Jedem das Seine". För säkerhets skull spottade hon en gång till, men den loskan landade på hennes eget bröst. "-Jedem das Seine", hon kunde inte motstå frestelsen att platta till den fula, elaka grannkvinnan. Det belönades med ett slag i skallen. Hon knyckte på nacken trots att det skickade en blixtrande värk genom huvudet. Hon fortsatte gå med en uniformerad landsman på vardera sidan. Framför henne gick han, hennes själsfrände. Hennes allt. Den breda ryggen. Hans vackra händer mot den januarigråa morgonhimlen.
Man får det man förtjänar. Det var orätt. De förtjänade varandra. De förtjänade att få behålla sin mänskliga värdighet. Inte bli bortförda till vem vet vad, med händerna uppsträckta. De förtjänade en tillvaro i ett rum och kök med vatten på gården och utedass. De förtjänade sina promenader i parken. De förtjänade att åldras tillsammans. Att gräla och försonas. Inte detta......
