Förlossningen var en katastrof. Hon gick sönder så ohyggligt mycket och blödde som en gris. - Det blir inga fler barn för din del grymtade den svettblanka doktorn. - Då dör du, förstår du?
Hon förstod. Hon förstod med hela sitt trasiga underliv att det här var första och sista gången hon födde ett barn men hjärtat sjöng varje gång hon tittade på den enfödde. Deras present till världen, en helt perfekt liten pojke.
Människor med ögon fulla av skräck. De ställdes på led. Pojkens hårda kram runt hennes hals hade tappat kraft. Hon hörde på andetagen att han sov. Hon borrade ned näsan innanför hans krage och andades in doften. Lille vän, vad ska det bli av oss? Lite längre fram stod SS-mannen. Han pekade med sin piska och kastade orden "links" och "rechts" som giftpilar i ledet. Hon stod öga mot öga med döden och livet. De slet barnet ur hennes armar och knuffade henne till de levandes skara. Han blev plötsligt klarvaken och skrek hjärtskärande efter henne. En omedelbar och förlamande tomhet som aldrig skulle kunna fyllas. Kroppen som blev en blyklump. Hon ropade med lugn röst att vi ses snart, du ska få bada! Fast det var en lögn. Hon begrep vad dessa män gjorde med barnen, de gamla och de som såg sjukliga ut. Hon såg det i deras ögon. Och hon mördade i sin tur dem med blicken, var enda en av dem.
Un s'dreht sich di velt arum, gornischt arum.....