I studiosoffan hos Malou, satt en liten kvinna med mörka, glittrande ögon. I april är det 70 år sedan hon såg de engelska soldaterna komma till Bergen-Belsen med friheten och med sina soldatkonserver, sin choklad och sina cigaretter. De engelska soldaterna som med häpen och bestört blick tittade på människovraken som skramlade runt i lägret. "Muselmanerna". De hårlösa skallarna. Smutsen. Förnedringen. Soldaterna vars hjärtan säkert fylldes av smärta. Maktlösheten och viljan att hjälpa. Fet mat är katastrof för en svältande kropp. De visste inte och delade generöst med sig. Många blev fria och hungern blev deras död. Hos andra dominerade den själsliga hungern efter familjen och det höll dem vid liv.
70 år. Ett helt människoliv.
70 år. Och inget har egentligen förändrats.
" Jag ska fortsätta berätta så länge jag bara orkar. Ni får inte glömma oss!" 2 meningar med livsviktiga ord.
Vi måste lyssna! Vi får inte glömma dem!
Jag ska fortsätta ge eko åt de sista rösterna. Med ord. Med bilder. Allt är bättre än inget. Och omvärldens flathet är det värsta....