Det är snart 11 år sedan lilla bebiskroppen stelnade till och ditt fjuniga lilla huvud tvingades åt sidan. Det varade en kort stund. Och du var lika förbryllad som jag. Gnällde och gnölade. Något var hemskt fel.
Vi som precis börjat med smakportioner. Kalvkött och grönsaker. Morotspuré. Drottningkräm. Vi blev liksom aldrig riktigt färdiga. Du tränade på att vända dig själv. Det kom av sig. Allt stannade.
Omvärlden kunde aldrig förstå skräcken. Det var ju bara epilepsi och visste jag förresten om det någonsin skulle hända igen? Det visste jag med varenda cell i min kropp. Hjärtat skrek att det var farligt. Och jag önskade så att jag kände fel. Du var ju så ny. Och jag var livrädd.
Nu vill du så mycket och orken fattas. Små doser skola, kalas, lek och bus. Stora doser kärlek, trygghet och meduziner. Du gör allt du kan. Kan jag göra mer? Bättre? Roligare?
Jag är väktaren, spågumman, fixaren. Alla dagar. Intill tidens ände.
Träffar mig rakt i hjärtat. /Sara, Tages mamma