Jag ville vara ett plåster på skrubbade hjärtan. Antihistamin för en kliande själ. En Karlsson på taket i finsalongen. En trygg och varm hand. Ett öra och en famn. För de mina. För de dina.
Här frasar älvkjolar med mörkblåa hängslen. Syskonkärleken och kriget klockan 5 om morgonen. Kriget om Mammans kudde. Den som ser så fluffig och fin ut men som är helt omöjlig att vila huvudet på.
Jag ville. Räcka till åt de vars röster inte hörs. Åt de som inte fick sjunga färdigt.
Åt de som ingen har. Jag har inte glömt. Varje människa räknas! Måste bara vila lite. Måste bara bota Kämparnas konung som drämde till med en infektion runt sin Peg och slokar som en frostnupen dalia.
Måste bara göra påsklovet lite längre så att lillebror slipper våndas över skolan. Måste bara hinna leka med lillasyster och Mimmi Röd von Knappis Persson innan det är försent med docklekar.
Måste bara. Hålla andan och andas. Hur svårt kan det vara?