Fast det tror jag att de gör. Om nu löss hoppar överhuvudtaget. Här haltar tillvaron på tre ben. I bland tar den ett skutt ändå......
Söndagens solnedgång ropade mitt namn och jag ville vandrat rakt in i kvällen. Det blev inte så. I sovrummet skuggas bleka kinden av ögonfransarna. Kämparnas konung är sjuk. Efter två veckor med infektioner är han kraftlös och vill inget alls utom att " nanda"- sova...... Ur näsan rinner tjockt varblandat snor. Det luktar inflammation. Det luktar bihålor med baciller. Man kan skriva om rädslor och skräck i evighet. För det är närmare till rädslan när natten är sömnlös. Om man unnar sig en dagdröm håller man den i schack.
Mina ögon vill se med ett barns blick, som gör flygplansstrecken på en knallblå himmel till ett äventyr med raketer och modiga, morska små kamrater. Mina öron vill höra öron-näs-hals-anatomin förklaras med 4-åringens bildspråk. Sugrör i rosa och gult förbinder munnen och näsan med magsäcken och lungorna. Mellan öronen går ett grönt rör. Det är så man hör, mamma!
Jag önskar mig modet hos honom som varje vardag tar på sig skolmasken och lägger en kär ägodel i ryggsäcken. En maskot för tryggheten och ensamheten känns kanske lite mindre då. Hans hjärta fladdrar som en fjärilsvinge och rösten darrar lite när han säger hej då.
I min väska ligger en av hans minigubbar, Kämparnas konungs gamla trakealtub och av lillasysters hårklämmor. Som en sorts bevis på de här små varelserna är på riktigt och att de äger hela mitt liv.
