De första veckorna efter krampdebuten lagade hon ingen mat. De åt mackor och mjölk. Kakor. Yoghurt. Bananer. Sådant som man kan äta utan förberedelser och stoppa i sig utan att släppa gossen med blicken. En vacker kväll i juni kändes det otrygga och farliga lite mindre otryggt och farligt. Hon hittade en påse kycklingfiléer i frysen. Lindade in dem i bacon, ringlade över lite margarin och ställde in det som skulle bli deras första riktiga middag på länge, i ugnen. Då kom krampen och SOS skickade en ambulans. Det tog alldeles för lång tid innan den anlände. Gossen hann avsluta en 20 minuters kramp och piggna till innan ambulansen i maklig takt rullade in på gårdsplanen.
Oj, var det ett barn? Hade de vetat det skulle de gasat på.....
Hon hade lust att vråla med mörk och stark röst: " Var så goda, stå här i skogen med ett spädbarn på väg in i ett status epilepticus. Stå här utan läkemedel, intuberingsmöjligheter, syrgas och narkospersonal. Stå här med en unge som blir blå för att han andas så dåligt under anfallet. Stå här, med hjärtat utanpå kroppen och känn hur inte bråttom det är! Men hon sa, med tårar som tog bakvägen ner i halsen: "Ta med oss till akuten"! Och kycklingfilén blev kvar i sin ugn. I två veckor mognade den innan hon av en slump öppnade ugnsluckan och möttes av en stickig doft. Helvete, kycklingen!
