Världen liksom stannade där och då. Fläsk och löksås. Babysitter med ett jollrande och spralligt spädbarn. Sekunder senare är stolarna utskjutna från bordet. Herre Gud, spänna loss babysitterns säkerhetsbälte med livrädda fingrar. Svetten som plaskade på ryggen och under de mjölkfyllda brösten i gammal slafsig bh. Magen krängde sig ut och in. Hon ringde systern men lyckades bara skrämma upp henne också. Systern visste inte, hade aldrig sett något liknande på kusinbebisen men hon sa: Ring sjukvårdsupplysningen!
En pappa. En mamma. Ett spädbarn efter krampen. I bilen en majkväll. Så förskräckta och överrumplade av livet. Åkte, utan att veta det, hemifrån för sista gången utan akutmedicin.
Hon höll en liten socka i sin hand, sökte hans blick i backspegeln och sa tyst: Det behöver ju inte vara något. Något farligt menar jag! Han svarade lite nervöst irriterat att så klart det inte var något men hon såg att han kramade hårt om ratten. Barnet sov hela vägen, i sin kusinärvda pyjamas och med nakna bleka fötter och långa tår. Vakna älskade unge! Vakna och var som vanligt!
Det kom flera nya kramper på akuten. Det var som om hela den lilla kroppen måste skolas in i detta nya liv som väntade. Anfallen vandrade genom kroppen. Vänster arm. Höger arm. Vänster ben. Höger ben och som avslutning en helkroppskramp. Hon stod där närmast läkaren, som hon brukade göra när hon jobbade men det var ingen som gav henne några ordinationer. Ännu hade hon inte förstått att det förväntades av henne att gå åt sidan och lämna plats för andra sjuksköterskor. Hon tittade med kritisk blick. Det var ingen som gjorde något. Skulle han bara få ligga där, fångad i krampen? En liten kropp, en mini-människa i en vuxensäng på AVA?
Hon flyttade sin kliniska blick från sonen till läkaren och sa: han är ju tonisk-klonisk! Läkaren instämde och sa: Larma hit narkos!
Natten som följde liknade ingen annan natt. Uppkopplad till en monitor. Akuta provtagningar mitt i natten. En liten söndergråten gosse i crémefärgad pyjamas med glada kaniner på. Hennes tältsäng var placerad flera kilometer från landstingets spjälsäng. Hon krullade ihop sig i sängen och tittade på övervakningsutrustningen som lyste så muntert i det mörka rummet. Fortfarande höll hon hans lilla socka i handen. Den var varm och fuktig i hennes hand. En helt vanlig socka.
Det blev morgon den första dagen i deras nya liv och full kalabalik på vårdrum 1. Inga kramper men hungrig liten gosse blir lätt arg. Han sov inget den förmiddagen. Inget på eftermiddagen. Barnsköterskan tyckte hon kunde prova med morotspuré och se om han blev lite mindre arg. Han åt. Det var gott. Hela kvällen och natten kom det diarré. Han hade magknip och ansiktet såg ut som ett russin. Hon visste redan att det här skulle hon få reda ut på egen hand. Så hon satte sig på sängen med den förtvivlade gossen i famnen. Drog ett par djupa andetag och sa till sig själv: Det är du nu, det är du som måste bärga vraket. Så klämde hon ut lite mjölk ur ett knöligt bröst och lade gossen nedanför. Det är ett särskilt ljud, när ett barn ammas. Det liksom pschh-glunkar. Hjärtat sjöng av lättnad och hon tänkte att de kan köra upp sin morotspuré där solen aldrig lyser.
Hon satt där och frälste deras vardag tillfälligt i från ondo och hon längtade efter en randig katt vid namn Ralf som åt hallonkräm i egen tallrik på köksbordet. Hon längtade efter tiden innan i går. Nu var det framtiden. Den hon dagdrömt om, den såg aldrig ut så här.
Ja, tiden innan idag. Tänker ofta på den nuförtiden. Du sätter så fantastiska ord på samma känsla och erfarenhet (nästan) som jag bär på. Fina du. /kram från Tages mamma