På perrongen, en skock människor anförda av en guide. Avlastningsplats. En hermetiskt tillsluten tågvagn med plats för 10 hästar eller 80 människor. Här tog rälsen slut. Här dog hoppet. Där borta i skogsbrynet låg gaskamrarna och kremeringsugnarna. Det enda sättet att komma härifrån var som tjock, svart rök genom skorstenarna. Helt vanliga människor köade på perrongen. Människor med drömmar och ett förflutet. Det är trångt i luften. Alla ord som aldrig blev sagda. Alla sånger som aldrig fick sjungas. Här tog allt slut.
Det gör ont. Det ska göra ont att vara här. Om man lyssnar noga, kan man höra viskningar. " Om jag inte släppt hennes hand hade hon nog fått gå åt mitt håll". " Om jag bara gör som de säger klarar jag det här också". " Jag såg Esther på andra sidan taggtråden". När kriget är slut..... Ska jag baka äppelkaka med riktigt smör och vitt mjöl utan sågspån. Vi ska ha latkes och rökt lax".
Det måste göra ont att komma hit. Denna plats är fasansfull. Jag kom hit av egen fri vilja och jag kommer aldrig att kunna komma härifrån igen.
