Han har rätt att vara arg och krävande. I 12 år har hans kropp gjort allt för att sänka honom. Nu väntar ännu en utmaning. I hans tv-rum står det en sjukhussäng, duschstol och lift. Vi tränar PEP-mask preoperativt. Utan att vi vill det finns stressen där som en tung filt. Han känner det och hans ord blir fysiska. Han rivs. Nyps. Slåss. Knuffas. Varvar med ordet Kaam. En kram vill han ge. En kram. Vill han ha. Allt det ilskna som bubblade nyss är som bortblåst. I kramen ligger orden förlåt, hjälp mig, lämna mig aldrig och jag älskar dig gömda. Vi har navelsträngen kvar. Så måste det bli. Utan den överlever ingen av oss..... 